Berättelsen bakom showen
Berättelsen bakom Devdan: Hur showen är uppbyggd
En rundtur som gått utanför manus, en skattkista på en klippa och fem öar inuti den — berättargreppet som gör Devdan till en enda resa, inte fem akter.
Se Devdan-showens datum på GetYourGuide ↗En rundtur som inte följde manus
Devdan inleds inte med en dans utan med en scen som de flesta besökare känner igen: en guide som lotsar en grupp turister runt på Bali, men som tillfälligt spårar ur när en skara lekfulla apor dyker upp. I förvirringen vandrar två barn i gruppen iväg och klättrar mot en klippa, där de hittar en gammal skattkista. I den ligger flera föremål, och varje föremål är – enligt historien – en nyckel till en av de större öarna i den indonesiska övärlden. Det är en enkel ram, närmare ett barnäventyr än ett museiföremål, och det är den som resten av föreställningen hänger på.
Ett objekt, en ö
Varje föremål som barnen lyfter ur kistan blir en port till en ny del av Indonesien. Enligt föreställningens egen synopsis för objekten dem – och publiken – till Bali, Java, Sumatra, Kalimantan (Borneo) och Papua i tur och ordning, med en egen akt kring varje destination. Istället för att rada upp fem orelaterade kulturskildringar efter varandra använder Devdan skattjakten som en röd tråd genom kvällen: två nyfikna barn som bit för bit upptäcker vad deras eget land faktiskt rymmer. Strukturen är lånad mer från äventyrsteater än från en formell kulturutställning, och det är en del av varför showen ofta beskrivs som snabb och medryckande snarare än högtidlig.
Varför en berättelseram över huvud taget?
En kulturell showcase som spänner över fem regioner skulle lätt kunna bli en föreläsning. Det är skattkammarramen som förhindrar det: den ger en produktion för alla åldrar, med minimal dialog, en handling som både en åttaåring och en mor- eller farförälder kan följa utan undertexter – och den speglar något verkligt: besökarens egen nyfikenhet på vad som finns bortom resortområdet. Oavsett om du medvetet registrerar handlingen medan du tittar, är den anledningen till att showen upplevs som ett enda sammanhängande äventyr snarare än ett smakprovsbricka av danser som framförs efter varandra utan någon röd tråd. Ramen ger också produktionen en plats att återvända till: varje akt avslutas med att barnen går vidare till nästa föremål, istället för att bara sluta och börja om.
Född på Bali, skapad för världen
Devdan beskrivs i allmänhet i sitt eget marknadsföringsmaterial som skapat på Bali i början av 2010-talet, med den indonesiske regissören och producenten Nyoman Regiana som den drivande kraften. Den uttalade ambitionen var att representera bredden av indonesisk kultur med hjälp av samtida teaterteknik snarare än en konventionell folkloristisk föreställning – närmare en arenaspektakulär show än en tempelföreställning i andemening. Betrakta det exakta grundningsåret som ungefärligt; produktionskrediter och sceniska detaljer är sådant som är värt att verifiera mot showens aktuella material om det är viktigt för dig.
En ensemble som hämtats från hela skärgården
Föreställningens eget material beskriver en ensemble på över 60 artister – dansare och akrobater rekryterade från olika delar av Indonesien snarare än en enda trupp tränad i en regional stil. Det har betydelse för den historia den berättar: en produktion om Indonesiens kulturella bredd framförs i princip av människor som tillsammans faktiskt representerar den bredden, snarare än av generalister som lär sig fem stilar från grunden. Det förklarar också varför föreställningen kan hålla fem visuellt distinkta akter under en enda kväll utan att någon av dem känns som en urvattnad imitation av den verkliga tradition den bygger på.
En föreställning som har turnerat
Bortom hemmascenen i Nusa Dua anger Devdans eget marknadsföringsmaterial att produktionen även har framförts internationellt, på scener i länder som Kina, Sydkorea, USA, delar av Europa och Australien. Betrakta turnéhistoriken som produktionens eget påstående snarare än en oberoende verifierad uppgift – men den stämmer väl överens med en föreställning som från början byggts som en portabel teaterproduktion, inte som en fast lokal ritual knuten till ett enda tempel eller en enda by. För besökaren är det en användbar signal: du ser en designad exportprodukt, polerad för en internationell publik, inte en ceremoni som existerar oberoende av turismen.