CIRKUSSIDAN AV FÖRESTÄLLNINGEN
Akrobatik och luftkonst i Devdan-showen
Devdan är först och främst dans, men dess luftakrobatik i tyg, golvakrobatik och scenerier lånar från cirkusens spektakel – här är vad den sidan av föreställningen innebär.
Se Devdan-showens datum på GetYourGuide ↗Inte bara en dansföreställning
Det är lätt att beskriva Devdan som ”traditionell dans”, men det undersäljer hälften av det som händer på scenen. Invävt i de fem regionala akterna finns en produktion som gränsar till ren cirkus: luftakrobatik, golvakrobatik, volter och scenerier samsas med koreografin – närmare i anden ett globalt arenaspektakel, av det slag som finns på resortteatrar från Las Vegas till Macau, än ett rent folkloristiskt framträdande. Om du föreställer dig en stillsam, sittande kulturell föreställning är akrobatiken den del som mest sannolikt överraskar dig – och den är en stor anledning till att showen ligger närmare en fullfjädrad teaterproduktion än en scenisk uppvisning av regionala danser.
Luftakrobatik i silkesdukar ovanför huvudet
Luftakrobatik i siden — där artisterna klättrar, sveper och faller genom långa tygband som hänger från teaterns rigg — är mest framträdande i Devdans Sumatra-akt, som framförs tillsammans med den markbaserade Saman-dansen. Luftakrobatik i siden är en verkligt krävande disciplin som bygger på år av styrke- och rörlighetsträning snarare än en färdighet som lärs in snabbt, och det är en av de tydligaste signalerna på att Devdan hämtar inspiration från internationell cirkuskonst snarare än att hålla sig inom en enda nationell danstradition. Att se den landa i samma akt som en sittande, hundraårig handklappningsdans är en rättvis sammanfattning av hela föreställningens ansats: gammalt och nytt, sida vid sida, snarare än åtskilda.
Golvakrobatik och voltning
Vid sidan av luftsekvenserna vävs golvbaserad akrobatik – voltningar, grupplyft och balansövningar – genom flera av föreställningens akter snarare än att isoleras till ett enda cirkusnummer. Resultatet är en produktion som sällan står stilla: även scener som bygger på en specifik regional dans tenderar att eskalera till ett mer fysiskt, akrobatiskt register mot aktens slut, vilket är en del av varför recensenter så konsekvent beskriver tempot som högoktanigt snarare än avmätt. För en publik som kanske inte känner igen varje regional dansstil vid namn är det ofta just detta ständiga fysiska driv som fastnar tydligast i minnet efteråt.
Eld, dimma och scenteknik
Devdans produktion lutar sig lika mycket åt teaterns tekniska sida som den fysiska: eldeffekter, dimma, simulerat regn, rök samt skiktad ljus- och ljuddesign används genom hela föreställningen, enligt beskrivningar från bokningspartners som recenserat produktionen. I kombination med akrobatiken är effekten tänkt att uppfattas som ett modernt teaterspektakel snarare än en avskalad kulturell föreställning – användbar kontext om du förväntar dig något närmare en stillsam bydans än en storskalig arenashow. Det är också värt att veta innan du går om du tar med ett barn som är känsligt för höga, plötsliga effekter eller starka ljusblixtar.
Ett team utbildat inom två discipliner
Att iscensätta både traditionell regional dans och cirkusliknande akrobatik i samma produktion kräver en ensemble som behärskar båda registren, och Devdans eget material beskriver ett sällskap på över 60 artister hämtade från hela Indonesien för att fylla det behovet. Vissa artister beskrivs främst som dansare, andra främst som akrobater – men numren är byggda för att smälta samman de två snarare än att växla mellan dem, vilket är en stor del av det som skiljer Devdan från en renodlad dansföreställning. Denna sammansmältning är också anledningen till att showen kan gå från en sittande handklappssekvens till ett luftakrobatiknummer i tyg inom loppet av några minuter – utan att övergången känns påtvingad.
Varför hybridformatet fungerar för en förstagångsbesökare
För en besökare som inte redan är bekant med indonesisk regional dans fungerar akrobatiken som en slags inkörsport: spektaklet håller föreställningen tillgänglig och underhållande även i de stunder där den specifika kulturella referensen (ett dayak-frierimotiv, en javanesisk stridsställning) annars skulle gå förlorad. Det är en rimlig kompromiss för ett enkvällsbesök – mindre djup i varje enskild tradition, i utbyte mot en produktion som är byggd för att hålla en bred publiks uppmärksamhet genom hela showen. Om du hellre vill se en enda regional tradition framförd på dess egna villkor, är det ett gott skäl att även titta på en dedikerad by- eller tempelföreställning någon annanstans på Bali.